Den första är från min lillebror nr 2 som jag bakade pepparkakor med i morse. När vi står och trycker ut dom och sen ska lägga dom på plåtarna skriker han irriterat:
- Men rumpan åker ju av!!
Hahaha (han försökte flytta en pepparkakegris).
De andra är från min favorit kille Samuel på fyra år. Den första var när jag låg i sängen och kollade på Hitta Nemo då han kommer fram och frågar "varför har du ett örhänge i näsan?" Så himla söt :P Sen nere i matsalen när vi hade dagen-före-advent-fika med familjen Amnehagen och nybakade pepparkakor berättade Annelie vad Samuel hade sagt innan de kom hem till oss:
- Ska vi träffa Josefine? Vad bra, för hon älskar ju mig!
Haha, den lille goingen! Barn är ljuvliga, så himla ohämmade och de vågar fråga saker. Jag läste en gång om en man som hade blivit brännskadad och han sa att det kändes bättre när barn kom fram och frågade vad som faktiskt hade hänt honom än när vuxna människor bara kollade snett på honom... Dom undrade ju säkert lika mycket, men det anses fult att fråga. Det är en konstig värld vi lever vi. På gott och ont.
På tal om världen så är den ju även ganska liten och full av slumpartade händelser. Och i torsdags när jag satt på tåget hem träffade jag Sofie igen och halva vägen hem satt vi och filosoferade om religion, vad Gud är (en kraft, en ande?) och vad är rätt och fel? Hon funderade över om rätt och fel uppstår när man bestämmer sig för vad som faktiskt är rätt eller fel. Innan vi bestämmer oss, lagstiftar eller kallar det moraliska regler så måste ju någon faktiskt hade bestämt att just DET är rätt eller fel. Till exempel att döda en annan människa, ingen skulle ju veta att det var fel om det inte hade funnits en lag som sa att det var det, eller?
Jag svarade att rätt och fel märker man på magkänslan. Om jag är tillsammans med en kille, och sen är otrogen, då säger min känsla att det här är inte rätt. Du känner skuld. Och genom skuld kan man avgöra vad som är rätt eller fel. Men jag skulle ju aldrig behövt bli skuldbelagd av mig själv eller någon annan om all kärlek till höger och vänster var "tillåten" och otrohet inte var ett "brott". Fattar ni?
Det är egentligen galet hur långt bak, historiskt sett, våra lagar har uppkommit och hur mycket som religion genomsyrar hela vårt samhälle. Alla samhällen. Och skulle människan verkligen tro på något oförklarligt i vår tid om det inte fanns något i allas hjärtan som kände något - det som vi kallar "Gud"? Alla religiösa tror ju på något för att de känner det i kroppen.
Filosofera över:
- Kan man kalla sig religiös utan att tillhöra en religion?
- Finns det rätt och fel? Allmänt, individuellt?
- Finns det något man kan kalla slump, eller är allt förutbestämt?
- Var ska jag tatuera mig, hos vem?
 |
| Höst, 2010 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar