Dont think - just do.

Det blir aldrig som tänkt sig. 

Det enda man kan vara säker på är att ju öppnare du är som människa, desto lättare tacklar du det oväntade.

Ibland ska man inte ta onödiga risker, men mycket oftare borde man ta oväntade chanser. De slingrigaste vägarna är de mest fascinerande, inspirerande, spännande.

Den vetenskapen gör att jag försöker sluta tänka så långt framåt hela tiden utan istället flyta med. "Jag glider" som katten i reklamen för katt-mat säger. Jag försöker i alla fall glida.

Lite framförhållning får man ju ha såklart, men inte så mycket. En dag eller en vecka borde räcka. 

Ofta blir impulser nästan alltid bättre än planeringen.

Faktiskt lärde jag mig väldigt mycket om det när jag skulle försöka genomföra mitt projektarbete i åk. tre nu i våras. Först lade jag upp en lång planering, detaljerad så det var inte klokt, men efter typ två veckor sprack den och jag jobbade inte alls med projektet på flera månader utan fixade det i slutet av maj typ. Då jag lade upp en veckovis planering och inte alls gjorde bilderna så som jag hade tänkt det från början. Och det blev bra. Väldigt bra till och med. Ett lysande MVG blev det. Trots att det blev typ tvärtemot vad jag hade planerat.

I helgen har jag varit lite stressad, vilket jag nästan alltid blir när jag ska lämna tryggheten i lilla Bengtsfors där allting håller en sjukligt lugn lunkande takt. Visst, jag ska inte till en jättestor stad, men större. Och helt plötsligt är jag ensam igen utan minst 4 människor runt mig 24/7. Vilket kan vara lite stressande. 

"Har jag glömt något?"

"Tänk om detta skulle hända när jag är ensam?"

"Vad gör jag om det blir si eller så?"

Onödiga katastroftankar som jag övar mig på att inte bli av med, men hantera. Jag ser det som ett väldigt bra tillfälle att öva mig på att ta det lugnt, varje gång mina "tänk om" börjar strömma på. Det är ganska skönt att kunna vända sånt till något positivt.

Och som Moa säger; Vad är det värsta som kan hända?

Det frågar jag mig alltid när jag blir orolig. Vad är det värsta som kan ske? Och ofta kommer jag fram till att det är en bagatell.

Och istället för att stressa upp mig när jag väntar på något och bli rastlös ser jag det som ett tillfälle att "andas i vardagen", en paus då jag inte kan göra annat än att njuta av livet, känna hur jag mår i kroppen och bara andas. 

Som när jag väntar på bussen. Förr kunde sånt driva mig till vansinne när bussen var 10 minuter sen. Nu vänder jag på det och säger till mig själv att "vad skönt, 10 minuter till jag kan sitta här och ta det lugnt". Istället för att stressa upp mig.

Nu har jag kollat säkert tre gånger att allt ligger i min påse, arbetskläder och så vidare, lite framförhållning får man ha. Men sen tänker inte jag planera mer för imorn. 

I bakhuvudet har jag lite lösa tankar om att ifall jag får tid över, eller har tråkigt, kan jag städa, plocka i ordning, fixa med internet, handla mat... MEN. Inget bestämt. Ingen planering som kan spricka om inget av det händer. Bara lösa, sköna tankar som svävar omkring i huvudet med massa andra känslor och sånt.

Helt okej. Det är okej. Mellanläget "okej".

"Här kan man va, och här kan man va"

Nu ska jag lägga mig och läsa. Godnatt <3