Fredagar blir lite tråkiga när man bara reser en hel eftermiddag. Sova på bussen, somna klockan tio när man kommer hem.. Sova tolv timmar som vanligt. Snart ska jag i alla fall ut och gå i snön, måste ner till ICA och köpa tejp.
Sen blir det kalas! Mysigt, längtar faktiskt mest efter att få träffa mormor och morfar. Nu kommer jag låta deppig men man måste ju faktiskt ta vara på den tiden man har med dom. Jag är väääldigt dålig på det tyvärr... Men jag kan ju faktiskt inte åka hem på eftermiddagarna direkt och på helgen (om jag är hemma) är det så mycket man vill göra och så många man vill träffa, eller så är man för trött för att göra någonting alls.
Men trots detta är jag väldigt glad ändå, och jag ska ju som sagt få se dem om några timmar! Jag älskar verkligen mina morföräldrar och min farfar. Det är så mysigt att prata med dem och få höra om deras liv (min morfars favoritsyssla är att prata om hans liv). Ibland kan det bli lite mycket emn då får man bara nicka och le, haha.
Farfar önskar jag att jag också hade mer tid med, särskilt nu när han inte är så kry längre... Man förstår verkligen vad folk menar med att "ögonen är själens spegel" när man är hos honom. Trots att han är såpass sjuk att han inte kan prata längre och har svårt att röra sig kan man ändå se att han blir glad när man hälsar på och pratar lite med honom. Berättar hur man har det och vad vi gör, visar lite omtanke genom att komma dit.
Jag känner mig så himla självisk när jag tänker på sånt här, att helt andra saker än familjen känns viktigast just nu fast familjen egentligen ÄR det viktigaste som finns. I alla fall för mig.
Jag har pendlat väldigt mycket mellan att känna mig som en riktig "hemma-tjej" med Bengtsfors, mamma och pappa, svårt att sova borta, ringa, maila, krama, sakna. Och mellan att känna mig riktigt modig och sugen på att börja leva MITT liv, utan att hålla mamma eller pappa i handen, att klara sig själv.
Jag är nog så mycket mittemellan som man kan bli.
Jag känner mig väldigt modig, och duktig, som tar tag i mitt liv och gör saker. Skaffar nya kontakter, jobbar, klarar mig själv så mycket som jag orkar, samtidigt som när jag kommer hem bara går runt i mina mjukisbyxor och njuter av att få maten lagad, tvätten tvättad och få somna framför TV:n utan att bry mig om vad som behövs göras imorn.
Men som jag sagt förut är det väldigt skönt att vara mittemellan och ha lagom med ansvar, och alltid någon eller några som backar upp en och tar emot en om man är trött och inte orkar kämpa just den dagen. Eller som stöttar och grattar när det går bra.
Det är konstigt det där med föräldrar, hur mycket de vet om en, fast de inte ens vet hälften av vad man gjort eller hur man tycker och tänker. Men de vet på något sätt VEM man är ändå.
Jag kommer ofta på mig själv med att jag är mer lik min mamma och pappa än vad jag trott, på gott och ont, och att mamma och pappa är sjukt lika sina föräldrar.
Undra vad som formar en till slut egentligen. Eller blir man någonsin "färdig" som människa? Det blir man nog inte, jag tror man ändras hela tiden. I och med att man växer upp formas nog konstant till någon annan.
Omgivningen tvingar ju en till det. Eller så tvingar vi omgivningen till att göra det. Vi förändrar vår miljö, så att miljön tvingar oss att anpassa oss.
Nej nu blir det rörigt.
Haha, nu ska jag nog gå till ICA och fortsätta filosofera på egen hand, här blir det ju ingen ordning, och tur är väl det :)
 |
| Mormor och jag på min student <3 En av de bästa dagarna i mitt liv förövrigt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar