Wanna sleep with common people like me

Usch, nu känner jag mig jättedeppig :(
Det är konstigt hur huvud och kropp hänger ihop verkligen. Kroppen kan få huvudet att må dåligt och huvudet kroppen. Tänker man dåliga tankar flera timmar i rad får man ont i magen. Och känner sig sleten och tänker tankar som "hur kan någon någonsin vilja ha mig jag är fulast i hela världen". Och såna tankar suger.
Hatar att vara trött och hatar att ha ångest. Även om det bara är pyttelite ångest. 
För när jag har lite ångest blir jag så avundsjuk och något som jag har lärt mig är att avundsjuka drabbar bara dig själv i slutändan! Det är bara jag som får ont av att gå och tänka att alla har det så himla mycket bättre. "Hon har kille, han tjänar mer, hon ska resa till värmen, han är supersmart". 
Hatar att vara så bitter och önska alla samma jobbiga känslor som mig. Jag blir som ett litet barn och vill bara att någon ska ta hand om mig och säga att jag är en fin och stark människa.


Det dummaste är att det inte ens är något som är "fel". Det är bara jag som är bitter och känner mig fattig. Saknar alla vänner hemma. Jag vill kramas. Nu. Ska banne mig åka hem nästa helg och åka till fucking jävla kuk åmål och HC. Hoppas dom har något jippo på gång så att alla tänker "åh HC, dit vill jag också". Eller så drar jag till Karlstad och kramar sönder min Evelina. Det hade också varit jättemysigt.
Eller till Göteborg och träffa Linet, och Lisa. Och Alex. Det hade också ägt. 
Synd att det är så himla krångligt att ta sig till Götet bara. Tåg litar jag inte på. Särskilt inte när det snöar såhär :S


En annan sak som händer när jag får mina pyttesmå ångest-tankar så känner jag sånt sug efter att förändra mig själv. Bryta tristessen och tänka på något annat, se något annat i spegeln. En ny hårfärg, en tatuering, en piercing, nya kläder... Onödiga ting som jag inte behöver egentligen. 
Jag blir galen på mig själv ibland, att jag har så svårt att bara glida med och chilla. Se vad som händer. 
- Varför är jag ett sånt kontrollfreak?
- Varför känner jag mig så sur och lättretad?
- Varför kan jag inte erkänna saker för mig själv?
- Varför blir jag avundsjuk?
- Varför är jag så bitter?
- Varför ska det vara så in i helvetes svårt att vara nöjd med det man åstadkommit någon gång?


Det känns som om det finns små små saker som gnager i mitt huvud. Små defekter bakom ögonen som gör att kugghjulen gnisslar, fastnar och hackar och solstrålen försvinner i mig.


Tack och lov för ord.
Man ska sätta ord på saker. Svart på vitt. 
Stanna upp, skriva ner.
Se det, känna det.
Inse, acceptera det.
Släppa det. 
Hitta på andra ord, bättre ord att beskriva saker med. Finare ord, försköna. Fake it til you make it liksom.


Det är OKEJ. Alla känslor är OKEJ. I rimliga mängder. Det är okej att vara trött. det är okej att vara sur en dag. Det är okej att känna ångest, att inte veta allt.
Herregud Josefine. Ta dig samman och släpp kraven. Nu är klockan halv åtta. Gå och duscha med dig.
Okej.


Hejdå.