Unnskyld meg?

Är det så man säger på norska? Ursäkta mig?
Ursäkta mig för att jag inte har uppdaterat om ni saknat mig. Jag har jobbat. Och varit på arbetsintervju. Och pendlat. Och suttit fast i tågtrafiken, blivit försenad i busstrafiken. Ätit sushi, pizza och alldeles för mycket bröd och druckit alldeles för dyrt kaffe. Jag har mått så himla bra och träffat så otroooligt härliga människor!
Hela veckan har jag prov-jobbat på greenpeace som värvare, gått och informerat folk om miljöfrågor och bett dem hjälpa till att rädda världen. Jag har lärt mig sjukt mycket om både människor, diskussioner och såklart klimatförändringar, miljö, osv. Intressant och superkul.
Däremot finns en hake. Boende i Göteborg... Jag orkar tyävrr, tyvärr inte pendla 6 timmar per dag hur underbara arbetskompisar och spännande jobb man än har.
MEN, mina vänner. Jag har ju berättat min hemliga identitet: Superhjältinna. Jag har inte bara fått massa folk att hjälpa till att rädda världen den här veckan utan även hunnit med en spännande resa utomlands. Som varade i 90 minuter, ha ha ha.
Den här kvinann var nämligen i Norge idag och pratade med en jättetrevlig kille på Adecco om ännu ett jobb... Så nu har lilla Josefine beslutsångest. Fast beslutsångest låter så himlans negativt. Jag skulle hellre vilja kalla det... Typ... Svåra valmöjligheter. Eller något sånt. 

Ego moment:
Jag minns inte senast folk har varit så himla underbara mot mig flera dagar i rad. Jag har fått så många komplimanger om hur trevlig, positiv och ärlig jag är att jag till och med började säga det till mig själv, haha. Åh, vilka fina människor det finns på vår jord!
Igår fick jag höra att jag hade sån härlig energi och idag sa den trevliga norrmannen att han fick ett jättebra intryck av mig bara efter tio minuter. Jag blir så glad! Och jag tackar och verkligen ta emot. Glöm inte detta Josefine.

Det är därför jag älskar livet. För att det kan vara svart en vecka, och nästa hur ljust somhelst. Det är kanske det som är meningen med livet - att lära sig att leva. Det hade ju inte varit lika kul om det varit bra jämt, då skulle man ju aldrig märka skillnaden. Snart hoppas jag bara att jag lär mig inse det när det väl tar emot - att jag slutar klaga så mycket för att jag vid det här laget borde veta att det alltid blir ljusare.
Men jag är väl inte tillräckligt vuxen för det kanske.. Är ju trots allt bara tonåring än ha ha.

Och dessutom älskar jag mina vänner som är världens finaste. Bara så ni vet.