Lördag kväll. Ensam.

Det gör ont i hela kroppen.
Tankarna i huvudet bara avlöser varandra och jag får ingen ordning.
Jag är orolig.
Jag är nervös.
Jag känner mig ledsen.
Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen.
Det gör ont när man inte har någonstans att gå kl. elva en lördag kväll då man egentligen har tusen saker att göra men istället ligger man och försöker hålla sig ifrån att gråta. Jag VET att saker blir bättre bara jag tar tag i dem, men samtidigt måste man få låta sig vara ledsen ibland. Just nu känner mig bara så fruktansvärt ensam.
Dom få personerna jag vill vara med är omöjliga att åka till just nu. Alla är minst två timmar bort med tåg. Vissa är 10 timmar bort med flyg.
Jag tror jag måste fylla på min mobil så jag kan prata med någon så dom får säga till mig att skärpa mig...
Eller så lägger jag mig utomhus ch fryser ett tag för att kyla ner mitt hjärta.
Det verkligen bränner så himla mycket av saknad och kärlek så jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jag älskar humörsvängningar, särskilt när dom går uppåt. Jag är så stolt över mig själv att jag nästan alltid kan börja le genom tårarna nu för tiden. För fast jag är ensam fysiskt finns det faktiskt folk på flera håll i världen som bryr sig om mig, skriver till mig, saknar kanske mig med.

Gud vilket flummigt inlägg. Jag var nog bara tvungen att skriva av mig lite känslor. Ofta när jag ser saker svart på vitt fattar jag att mina problem inte är så stora. Och jag fortfarande, fast jag känner mig väldigt ensam ibland, faktiskt har ett fantastiskt liv och dom bästa vännerna i världen.
Jag tänker mer på er än vad ni vet <3 Och jag önskar jag kunde få krama er så in i helvete.