Hollywood Hills

När jag var liten drömde jag verkligen om att bli känd. Sjunga, spela teater, författare. Jag skrev tonvis med noveller som aldrig blev färdiga, klädde ut mig jämt och ständigt, lekte cirkus, skrev egna sånger som jag spelade in på band, ville alltid vara med när det var uppsättningar på skolan.

På gymnasiet valde jag musikestet men funderade även på teaterlinje... Musikalartist är fortfarande något av en dröm, kombination av av agerande, sång och dans.

 Men samtidigt har jag så många andra drömmar nu och man måste ju börja någonstans. Tid har man ju alltid, bara man tar vara på den och gör det bästa av den. Det enda man behöver göra är att se saker ur ett lite större perspektiv ibland, så man vet i vilken ände man ska börja, vilken dröm som ska bli verklighet först. Det är som en drömkedja som bara avlöser varandra just nu. Jag kan inte säga att jag inte minns senast jag var såhär glad, för det gör jag. Och jag kan inte säga att jag har allt jag önskar mig just nu heller och att jag är hundra procent lycklig för det är vissa bitar som saknas, men om man hade allt har man ju ingenting att kämpa för. Vad skulle driva mig om inte mina drömmar? Vad skulle man önska sig om man hade allt?

Livet handlar inte om perfektion i den mening att allt ska vara perfekt och totalt. Perfekt är mitt liv när jag inte har allt, men det jag har är underbart.

Jag har Markus Krunegård på Spotify, jag har tak över huvudet, jag har Oslo, jag har Ebba, jag har en familj i Sverige, jag har vänner på olika ställen i hela världen, jag har sol och blå himmel och jag har min systemkamera.

 Livet är inte fulländat på långa vägar precis som det ska vara.