Lock the door

Ska snart få i mig lite mat och sätta på en Disneyfilm som mamma var så snäll och gav mig. Hon vet allt vad hennes tös tycker om! Tror det blir pinocchio (stava?) även fast jag har känt mig som askungen hela dagen. Har jobbat på en ny kantine här i majorstuen och har bara diskat hela dagen! Fy så oglamoröst. Och blött. Eiuw.

På tal om mat, och film, och jobb så får det mig att tänka på ansvar. Hur mycket ansvar man börjar ta nu som vuxnare (kan inte säga att jag är vuxen på långa vägar dock). Här sitter jag själv i Oslo, lite sorgsen men ändå helt lugn. Jag kan hantera det och jag står för allt vad jag känner och försöker göra allt rätt. Men att bli vuxen handlar också om att stå för sina fel. Våga ge och ta, och säga förlåt. Utan att ringa till mamma så fort något går snett eller något tar emot.

Jag ringer hemskt gärna hem och kan börja gråta bara av mina föräldrars röst men samtidigt vet man på något sätt när man börjar bli vuxen - när man kan börja ta ansvar - för då behöver man inte ringa fast man vill. För långt inne vet man att man kan stå på sina egna ben. Man kan klara sig själv. 

Jag vet inte hur jag vet, men jag vet. Och jag klarar det. Igår sov jag helt själv i lägenheten här i Oslo. Sov sjukt dåligt men började inte gråta och gick till jobbet som jag skulle på morgonen. Det hade jag aldrig fixat för ett år sen. Då var jag beroende på ett helt annat sätt av flera olika människor, jag var beroende av att någon höll koll på mig hela tiden, att någon sa till mig vad jag skulle göra för att jag inte kunde ta vara på mig själv. På bara ett år har jag vuxit enormt på insidan och jag börjar känna mig lite vuxen.

Det är ganska jobbigt att växa upp och börja ta allt ansvar. För pengar, tak över huvudet, mat, vänner, familj, jobb och framför allt sig själv... Så fort man börjar nysta i änden på livet som självständig följer ofta allt det andra tätt inpå. På gott och ont. 

När jag sitter och funderar över detta är jag så otroligt tacksam att jag haft de finaste föräldrar och vänner man kan få, som lärt mig hur livet fungerar och som alltid tar emot mig, stöttar mig eller pushar mig när jag behöver. Det är väl kanske det som gör att jag inte helt kan känna mig vuxen - jag behöver ofta be om råd och ibland får fortfarande någon bestämma eller välja åt mig. Men oftast kan jag lyssna på min magkänsla. 

Det är lustigt det där med intuition, men borde verkligen lära sig att lyssna på sin kropp bättre. Känslorna och tankarna och låta dem ha sitt spelrum ibland, för oftast blir det rätt i så fall. Ibland blir det fel. Men då lär man sig. Man lär sig vad som är rätt och fel. Man lär sig göra rätt nästa gång och hantera situationen som blev fel. 

Det är tur att man nästan alltid kan få en andra chans här i livet.

Dock får inte ungdomen en andra chans. Ju mer ansvar desto mindre impulser och galna upptåg. Därför älskar jag livet precis som det är just nu. Lagom av allt. Och inga måsten. 

Jag är nöjd med nästan alla val jag gjort sen jag slutade skolan och jag känner verkligen hur jag hela tiden kämpar mig framåt. Varken uppåt eller ner - Bara framåt. Jag styr över mitt eget liv nu. Det känns konstigt. Men underbart.