Idag har det varit en jobbig dag.
Magen har krånglat hela dagen. Jag har blött näsblod på jobbet.
Jag känner mig förvirrad och ledsen och helt plötsligt känns det som om jag inte vet vad jag vill längre.
Jag tycker synd om mig själv som har världens jobbigaste cp-mage som hindrar mig i min vardag. Som gör ont för ALLT. Trots mediciner och dieter.Som gör ont UTAN mediciner och dieter. Inget hjälper.
Jag känner mig som en ballongen där luften har pyst ut. Tom och eländig. Förstörd och det som höll en uppe är borta. Vad det nu var.
Jag känner mig ensam men vill inte vara med någon annan än 2 speciella personer, varav de bor långt bort ifrån mig.
Ska jag vara helt ärlig har jag haft svårt att andas hela dagen och för tillfället ligger jag och lyssnar på sentimental musik för att få bort tårarna som har funnits bakom ögonen ett antal dagar nu.
Känner mig inte så ledsen, egentligen. Bara eländig och tom. Irriterad och väldigt mycket självömkan.
Att kroppen ska vara så orättvis och SKAPA denna stress i mig. Stress är min värsta fiende.
Ska inte skriva mer nu. Vill inte ödsla mer tid på emo-inlägg.
Men den här dagen har varit en av de jobbigare hittills.
Reach out for me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar