Hur är det möjligt att älska varenda människa i en klass? Jag vet inte HUR det är möjligt. Men jag vet att det ÄR möjligt.
Var i Åmål tidigare idag och träffade Christoffer Saltberg och Sara Emilsson
och hennes pojkvän Magnus och jag ville bara att alla andra klassisar skulle vara där så jag kunde krama och pussa er alla hejdå.
Bara så ni vet kommer jag sakna er. Ni gjorde till och med Karlberg till en trevlig plats.
ÄNTLIGEN känner jag att jag har kontroll på situationen. Eller i alla fall så mycket kontroll som jag vill ha.
Jag har börjat packa nu, i en rosa väska med katter på. Jesus var girly men ändå. Jag kommer i alla fall se vilken som är min på flygplatsen.
Alltifrån träningskor och bikini till tops och CV börjar ta upp plats i väskorna (ja, i plural).
Imorn ska jag ta tag i det sista på allvar.
Det börjar liksom närma sig nu. Det känns precis som förr när jag gick upp på scen, fast över ett längre tidsperspektiv. Tiden jag kände mig nervös innan ett framträdande handlade kanske om högst några timmar, nu har jag gått och varit nervös i typ två veckor för jag känner att jag har INGEN KOLL PÅ NÅGONTING!
Långt före en konsert går jag och oroar mig för texten/ont i halsen m.m. Nu är det andra orosmoln men processen är precis likadan, såhär strax innan är jag ko-lugn.
Jag njuter.
Jag njuter av att lämna Sverige.
Jag njuter av att vara ung och frisk.
Jag njuter av att äntligen börja leva utan något faktiskt mål.
Precis som Viktor skrev i sin blogg så är faktiskt resan målet, och den meningen betyder för mig att man lever i nuet.
Framtiden kommer man till i alla fall.
Om jag ska bli djup och filosofisk är ju NUET det underbaraste som finns hela tiden.
Nuet igår eller förra året blir ett underbart minne, nuet i morgon eller nästa vår blir en underbar framtid.
Jag har lärt mig att sluta ångra saker, och jag håller på att lära mig att sluta oroa mig för saker - och det blir jag bara bättre på.
Jag har lärt mig att mitt hjärta är mycket större än vad jag trott, så många människor, platser, ting och händelser får plats där, och jag har lärt mig att min hjärna är mer manipulerbar än vad jag trott - tänker jag positivt blir det mesta lyckat.
Och blir det inte en fullständig succé blir det i alla fall OKEJ.
Och skulle det inte ens bli okej, det kanske blir ett snedsteg, ett misslyckande - ja, då blir det på samma gång en lärdom.
För att "knyta ihop säcken" som det så as-fult heter, så vill jag väl på något vis få fram att om jag lever i nuet känner jag mig lycklig. Och faktiskt ganska duktig eftersom det är något jag har haft väldigt svårt för och fått kämpa väldigt hårt för att lära mig.
Och nuet handlar ju på något sätt om hela tidsperspektivet - jämt.
Så ES3, söta fina ni. Trots att nu är nu är ni fortfarande det bästa som fanns då. Som på något sätt lever kvar som nu. För ni finns ju liksom fortfarande i mitt hjärta. Och mitt hjärta slår ju nu.
Jag flyger nu helt enkelt. Både bildligt och på riktigt.
Jag tänker på en speciell person som känns rädd - och stannar hemma.
Jag är också rädd, men jag blundar och hoppar ändå.
Båda är okej, men den övre är inte den personen jag ville vara eller bli.
 |
| Höst 2010 /Foto taget utav mig. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar