Glow

All that's good's glowing.
The sun's glowing. And your eyes glow when you laugh.
Your hair's glowing when you're healthy.
And your nails are glowing after a manicure.
And a strong heart is always glowing. 
Like when you've been running and every breath you take feels like swallowing fire.
Polished glass is shining.
A sincere smile is shining.
People in love glow, and you can see their light from far away.
You notice them.
Like you notice the first star on a black night.
Or like you notice the first ray of sunlight from far away over the horizon.


Glöd. 
I fredags kände jag mig väldigt ledsen, och det är ganska svårt att ge efter för sina känslor när du bor ihop med tio andra människor och du aldrig kan vara ensam. Jag ville gråta, men jag orkade inte ge efter och jag orkade inte med frågor. 
Jag vet vad som får mig nere. När jag blir ledsen är det för att något saknas, eller fattas mig. 
Efter en vecka av sena nätter är det ganska självklart att sömn saknas. Och rutiner saknas. Och efter en vecka utomlands saknar jag min familj och mina vänner i Sverige.
Även om dom finns på andra sidan vattnet var alla för långt bort för att ge mig en kram i fredags, alla var för långt bort för att säga att det är okej att vara trött ibland.
Så jag fick helt enkelt klara av ångesten på egen hand. Jag känner den så himla tydligt och jag hatar den samtidigt som jag vet att den är viktig för att jag lär mig hur jag ska hantera den.
Jag la mig bredvid Moa och kurade ihop mig, lät några tårar falla och började mata på med positiva tankar tills jag tillslut orkade upp igen - utan att bryta ihop mer än så.
Jag låg och tänkte på vilka människor som klarar av saker, och varför man gör det.
Och det jag kom fram till var Glöd. Att man har något man ständigt brinner för, att man som människa älskar livet tillräckligt för att kunna balansera känslan mellan kontroll och att vara impulsiv.
Och att jag brinner för att må bra och för att vara stark. Jag brinner mer för mitt liv, mina drömmar och de jag älskar än att jag ska låta mig själv gå ner mig i självömkan.
Jag är här för att JAG vill. Och även om saker och personer fattas och inget kan ta deras plats vill jag inte ge upp. 


Jag har alltid älskat att vara hemma. Att mysa med familjen på fredag kväll och att vara hos mormor och morfar på julafton, men någon gång måste jag börja skapa mig en egen identitet som inte alltid kopplas ihop med lilla Bengtsfors och min släkt. Och jag måste växa lite på insidan, eller snarare, växa ännu mer. Jag vill inte bli vuxen än men jag vill våga och börja lita mer på mig själv innan jag kan bli en bra vuxen med allt vad det nu innebär.


I'm on fire är egentligen ett väldigt bra uttryck. Som full, orädd, iordninggjord och glad och skriker "I'M ON FIRE!" Och det är ju egentligen vad allt handlar om. Att födas ur askan som en liten låga, flamma upp med hjälp av bränsle och syre och bli en stark brinnande eld som värmer, tar över, ödelägger, gnistrar och bränns, tills syret tar slut och man dör ut och blir glöd.
En glöd som alltid finns där i botten. Hur liten eller stor elden än är så finns alltid den där drivande glöden i botten.
I botten av en eldstad och i botten av mitt hjärta.