It ended just fine

Många tankar har susat igenom mitt huvud idag, bl.a.


Varför man tar självmord? 
För att skuldbelägga andra? För att helt enkelt slippa skiten? Det var inte meningen, typ överdos? Jag kan erkänna att jag tänkte tanken några gånger under mina mörkaste jobbigaste stunder. När jag var yngre, typ 13, var det mest känslan av att ingen skulle sakna mig som fick mig att börja fundera på vad som skulle hända OM man genomförde det. 
OBS: Har aldrig varit nära i verkligheten, har alltid kommit fram till väldigt snart att det finns alldeles för mycket att leva för istället. Men hur stor är då chansen att man blir en "ängel" eller ett "spöke" som faktiskt ser vad som händer? Ne precis, den chansen är liksom. Ah jag vet inte. Ingen vet ju? Så nej.
När jag var deprimerad under gymnasiet funderade jag på det för att helt enkelt slippa vara så jävla ledsen hela tiden. Och för att alla andra skulle slippa se mig så jävla ledsen hela tiden. Men hur dumt hade inte det varit egentligen? Jag ville ju inte slippa dom som älskade mig. Alltså nej. Tar man självmord måste ju någon slags inre gräns saknas... Eller förstånd, eller kämpaglöd helt enkelt. Den övergav inte mig. Inte mina älskade heller <3.


IBS?
Jag tror min IBS-mage börjar göra comeback, fyfan. Har haft ont i magen hela dagen på jobbet att jag nästan var tvungen att gå dubbelvikt och verkligen "andas, 1. 2. 3." Tur att jag har en plan. 
Ska genomföra alla mina planer idag med jobb (check), bank (check) PT-timme och VM-invigning, sen ska jag bara vara hemma och spela gitarr torsdag-fredag. 
Skärpa mig med maten!!!!!!! Sluta äta skit som är dåligt för min kropp med start idag, sluta äta fet och stark mat (inga mer oliver för mig) och inte dricka så mycket juice. Inte så mycket frukt heller för den delen...
Vila mer. Sova mer. Äta långsammare.


Alkoholister?
Fan vad jag hatar er. Jag hatar er så jävla mycket. Förlåt om jag drar alla över en kam men jag blir så förbannad! Det satt en utanför trikken idag när jag väntade på 12:an till Majorstuen. En gamal gubbe med en kvarting till sällskap. Sleten och utan tänder som såklart ska börja prata med mig. "Fröken, fröken! Jag minns 1952..." Blablabla. Ja för då kanske deitt minne fungerade innan du söp sönder din kropp! 1952 kanske folk började prata med DIG istället för att du var tvungen att prata med folk som på alla möjliga vis visar sig ointresserad utan att vara oförskämd. 
Jag blir alltid rädd när såna pratar med mig. Jag äcklas och vill därifrån och blir så arg för att de antagligen förstört sina liv och sabbat så mycket för alla runt omkring dem som älskade dem och säkert försökte intill det sista. Det är så jävla egoistiskt att alltid ta den enkla vägen.
Och ska du supa så gör det fan inte mitt på blanka dagen på Aker Brygge!


Tja. Nu har jag fått ur mig det. Tock för att ni lyssna, som Gudrun (?) skulle ha sagt.
Nu ska jag iväg på PT-timme. Orkar inte men nu har jag ätit massa choklad för att bli glad i magen (inbillar mig verkligen att choklad hjälper till 100 %, mirakel-kur..?) så nu ska vi bränna lite kalorier, hej och hå.


Kameran ska nog få åka med till stan sen.
Ha det bäst i eftermiddag. Ta hand om er <3