OBS, nu är detta INTE något självmordsbrev.
Sitter bara och kollar igenom gamla bilder och lyssnar på sentimental musik och känner tårarna bakom ögonen. Försöker få lite kraft till inspiration, skriva, rita, fota, spela, vadsom helst men ingenting!?
Så det får väl bli ett blogginlägg då. Förbannade cybervärld och sociala ångest.
"Åhnej, jag har inte bloggat på 3 dagar - dödens död åt mig!"
Dock har jag typ inga läsare kvar och jag vet att jag är alldeles för sjukt passiv för detta för tillfället.
Har så massa saker jag vill få ur mig, samtidigt behålla i mig.
Dela med mig av. Med någon, fast jag vet inte riktigt vem...
Det finns så många fina människor runt om mig som alla är otroligt bra på olika saker. Jag uppskattar verkligen alla av mina underbara som finns på olika håll i världen.
Jag önskar ofta att jag hade en teleport så jag bara kunde åka från den ena till den andra på några sekunder, precis när jag ville. Bara för att kunna ge denna människa en kram när jag saknar den så.
Ibland räcker liksom inte orken eller orden till. När det är så många känslor. Och alla kommer på samma gång.
Jag vill vara ensam och bara tänka, filosofera, om du vill, samtidigt som jag vill dela stillheten. Se solnedgången med någon.
Någon som jag vet känner samma sak som mig. Som inser vad små vi är och vad vacker världen är.
Det finns så många som gör mig lyckliga. Jag älskar er och tänker på er allihop även om jag suger på att höra av mig. Förlåt.
Har gått in i min tänkarbubbla ikväll och vill inte gå ur den. Funderar på att se någon sorglig film och gråta ögonen ur mig och sen cykla iväg och fota någonting.
I secretly wished you could've stayed another night.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar