Ångest. Idag har jag haft ångest.
Försökte tröstshoppa. Gick inte så bra.
Sen umgicks jag med louise på jobbet och försökte glömma orsaken till min ångest. Gick bättre.
Nu lyssnar jag på Thåström och äter banan. Funkar typ.
När jag får ångest och blir gråtfärdig är det värsta som finns när jag inte kan gråta ut. När jag har en tid att passa, är på offentliga ställen etc. När man inte "ska" gråta. Då blir det bara en miljon gånger jobbigare att sluta. Så står man där rödgråten fast man ändå inte har fått skrika och grina tills man blir sådär tom. För tomhet är skönt när jag jag har ångest. Känslan av att det inte finns så mycket kvar i mig. Man får utlopp för något.
Jag orkar inte heller ha på mobilen när jag har ångest. Så min mobil är död och jag tänker inte ladda den igen förrän jag orkar ta tag i det igen. Jag orkar inte möta folk, orkar inte svara, orkar inte prata eller socialisera mer än nödvändigt. Jag vill bara vara ensam och bara göra de som är absolut nödvändigt. Absolut absolut prio ett. Klara prio ett och sen känna lite tillfredsställelse i att jag i alla fall klarade den biten.
När jag får ångest måste jag alltid dela upp saker och dela in tiden. Fokusera på mig, fokusera på nuet och inte hasta för mycket framåt. Det ökar bara på ångesten.
Jag måste även inse att jag är bara en liten människa med mänskliga känslor. Jag är ingen maskin. Och jag är inte ensam i världen. Någonstans finns det en annan människa med samma problem, eller värre.
Och jag måste påminna mig om att människor är mänskliga och glömmer. Tiden bär oss vidare och minut för minut, om jag kämpar, kan jag kämpa bort ångesten lite i taget. I varje andetag.
Jag måste komma ihåg att lära mig av mina misstag och lära mig av mina erfarenheter och försöka att inte orsaka mer ångest i min kropp.
Ingen är perfekt, och verkligen inte jag. Men jag kan omöjligt vara den värsta heller.
Idag var en jobbig, ångestfylld dag. Men trots det så skrattade jag mycket och var tacksam. Så trots att det var en jävlig dag var det en ganska mild jävlig dag med Josefine-mått mätt.
Solen sken och jag spenderade alldeles för mycket pengar på onödiga saker i ett icke-alls-tappert försök att tänka på något annat i timme.
Ta tag i problemen som infinner sig istället. Skjut det inte ifrån dig utan dyk rakt i det. Ta de jobbiga diskussionerna och bit ihop genom det som är obehagligt för det varar inte för evigt. Det varar kanske inte ens tills i morgon.
Det jobbigaste är att återuppbygga ett förstört förtroende. Det tar tid men jag har bara mig själv att skylla. Jag kan alltid bli bättre. Jag har varit nere på botten och vänt förr och allt vad det nu heter.
Jag måste.
Att dela in dagen. Ikväll är det jag som vältrar mig i ångesten och musik för att gå vidare nästa dag. Mobilen avstängd och tårarna är nog redan slut nu faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar