Jag ska dö av kärlek.

Jag har insett så många saker idag.

och jag känner mig så himla borta. Som om jag tappat mig själv någonstans på vägen.
någon annan tog tag i mig och släpade mig en bit bort.
lämnade mig under en trasig lyktstolpe.
och nu ligger jag här.
för trött för att röra mig.

Eller?

ska jag dö så ska jag dö såhär kär i livet.
såhär förälskad i alla underbara människor som krossat vägen, stannat upp och fortsatt bredvid.
såhär fylld av känslor.
jag ska dö av kärlek.

Nej.
Nu ska jag lägga mig och prata med mig själv.
Jag ska bli min egen bästa vän.



Josefine 23 november 2009.


Det går att kämpa sig framåt, uppåt och bortåt. Och 2 och ett halv år senare: Tadaa, en ny människa. På utsidan. Men på insidan är så mycket sig likt. En liten tjej som funderar mycket, som är rädd, som har svårt att bli kär, som har prestationsångest, som ofta blir avundsjuk. Som har dålig humor, som vill alldeles för mycket ibland,  som är ganska lat, som älskar musik, som är så mycket men samtisigt så liten i världen.
Men som faktiskt har blivit sin bästa vän genom ett jävla slit. 
Jag pratade med mamma idag och kände bara att hon är en av de absolut underbaraste personerna som finns i mitt liv. Vad skulle jag gjort, vem skulle jag vara, utan min familj och mina vänner som format mig och pushat mig.
Vad skulle jag gjort utan mig själv, den lilla låga i mig som aldrig riktigt dog. Och här är jag, utan problem att vara ensam en hel kväll. Utan ångest över mitt utseende, utan en massa jävla skit i hjärtat. 


Jag vet inte varför jag sitter och läser igenom alla mina gamla texter. Någonstans vill jag fortfarande att det "ska bli" något utav dem. Något. 
Hittills har de hjälpt mig genom att sätta ångest svart på vitt, göra saker konkret så jag kan bota det onda. De påminner mig om vem och hur jag var, och hur jag blev mig själv. Inte mig själv som "mig själv igen" utan bara "mig själv". En Josefine att vara stolt över.


För genom att vara stolt över vem jag är kan jag leva ut, ge allt varje dag och dö lycklig för jag kommer inte ångra något. Jag kanske inte dör av kärlek. Som en Romeo och Juila-saga. Jag kanske bara kommer dö av en bil, en brand, sjukdom eller ålderdom (förhoppningsvis).
Kärlek är livet. Och jag älskar livet. Mitt lilla liv.

Bara jag en helt vanlig dag i ett helt vanligt underbart liv osv.